Galoppbanor

En bild av galoppsporten i USA

2009-12-13 17:21 #0 av: Ahnna

För några år sen besökte jag en galoppbana i West Virginia och slogs av vilka, ibland enorma, skillnader det är mellan amerikansk och svensk galoppsport!

Under mitt senaste besök i USA bodde jag hos en familj som födde upp och tränade galopphästar i Virginia, inte långt från Washington, DC. Jag vill börja med att skriva att mina upplevelser inte reflekterar hur galoppsporten ser ut i hela USA, utan jag är medveten om att klimatet och banans ekonomi styr mycket av hästarnas välbefinnande och stallmiljön. Till skillnad från banorna i Sverige så måste varje bana i USA lösa en stor del av sin ekonomi på egen hand. För den aktuella banan för den här artikeln, Charles Town Races & Slots i West Virginia, så innebar det att man var tvungen att starta ett casino med enarmade banditer för att ekonomin skulle gå ihop, så att inte löpens vinstsummor skulle sjunka så lågt att tränare och ryttare flyttade därifrån.

CharlesTownRaces.jpg
Charles Town Races & Slots
Casinot och restaurangerna är närmast i bild med svart tak,
stallarna är byggnaderna till vänster med rött tak.

Det tar oss till den största skillnaden mellan svensk galopp och amerikansk galopp - pengarna! Under mitt besök stod dollarkursen så högt (eller kronan så lågt, kanske) att vinstsummorna var 10 gånger högre än i Sverige. Samma siffror som man är van vid från svenska löpningar, 25 000-50 000 till vinnaren, men nu pratar vi dollar...!

På grund av att det finns mer pengar i amerikansk galopp så tjänar också träckarna betydligt mer - på Charles Town betyder det normalt 50 dollar per häst, vilket under mitt besök motsvarade ungefär 500 kronor. Det är heller inte ovanligt att hästägare ger träckaren en bonus om hästen vinner. Familjen jag bodde hos hade nyligen gett sin träckare 1 000 dollar i bonus för att deras häst hade vunnit ett lopp med 100 000 dollar i förstapris.

En stor skillnad under löpdagarna, som för övrigt på Charles Town var 5 dagar per vecka onsdag till söndag, var att varje häst cantrades till start i sällskap med en egen "pony". Det är smeknamnet som banans arbetshästar, oftast quartrar, har fått. Deras uppgift är under träningsdagarna att ledsaga stressade hästar runt banan och vid löpen leder de hästarna till start hela vägen från ledvolten. I Sverige förekommer det några enstaka "ponies" ibland, men på Charles Town tilldelas alltså varje häst en egen "pony" på väg till startboxarna. Det innebär ett stort antal ryttare som befinner sig runt ledvolten och på banan samtidigt, vilket rent ekonomiskt borde anses som onödigt på en bana som redan har trubbel med ekonomin, men "it's the American way!"

Ledvolten är i Europa ett skådespel för sig, där spelarna, ägarna och tränarna kan mötas och diskutera och inspektera ekipagen som ska tävla. Träckarna är ofta snyggt klädda (i alla fall hela och rena!) och själva ledvolten är ofta utsmyckad med gräs, häckar, blommor och ibland fontäner m.m. På Charles Town var ledvolten en grusplan bredvid läktaren, som förvisso hade lite blommor och buskar runt om, men det var ont om ståplats på marknivå och de flesta såg bara ekipagen ovanifrån från läktarplats. Om det berodde på utrymmesbrist eller om man inte ser ledvolten som en viktig del i spelandet, det låter vi vara osagt.

CharlesTown2.jpg
Ledvolten, fotograferad från läktaren

Träckarna kunde vara finklädda eller klädda som slashasar, för under nummerlappsvästen som de tvingades bära så såg man ändå inte så mycket av deras kläder. Tydligt och bra, javisst, alla ser ju vad hästen har för spår, men jag tyckte att det var lite tråkigt att täcka nästan hela träckaren i en stor färgglad väst. Det är ju inte så elegant, om vi uttrycker det så!

Mycket av galoppen i USA handlar om färgkodning. På Charles Town så upptäckte jag vissa tydliga skillnader mot svensk galopp vad gäller dressarna. I samtliga löp hade nummervojlocken och jockeyns hjälmöverdrag samma färg (samt siffra) vilket inte är nåt som gäller hela USA. Jag trodde att det hade med löpningen att göra, men så vitt jag förstod så var det bara så man gjorde på den banan. Hjälmöverdraget var alltså inte en del i ägarfärgerna utan visade bara vilket spår hästen hade i löpningen. En färg för varje spår, alltså.

En annan intressant sak som var annorlunda var att om hästens ägare eller ställföreträdare inte kunde vara närvarande på löpdagen så fick inte ryttaren bära ägarfärger. Denne tilldelades istället en dress kallad kort och gott "silks" som var i samma färg som hjälmöverdraget och nummervojlocken. (Det blir lite missvisande eftersom även ägarfärger kallas "silks" på engelska, men i programmet betyder "silks" efter hästens namn att ryttaren inte kommer att bära ägarfärger i loppet.) Det medför att om en jockey bär "silks" så kan man inte se på ekipaget vem som äger hästen, vilket jag tycker är en märklig regel. Det är ju samma person som äger hästen ändå, även om han eller hon inte är närvarande, menar jag.

CharlesTown3.jpg
Ryttaren närmast kameran bär så kallade "silks" i turkost

Stallarna och hästskötseln på Charles Town skiljer sig ganska kraftigt från hur det är i Sverige. På grund av östkustklimatet så är det ofta väldigt fuktigt i luften och på gränsen till olidligt varmt på sommarhalvåret. Det säger sig självt att stall med stampade jordgolv, som är standard på Charles Town, inte kyls ner som svenska stall gör där stallgolvet ofta är i betong eller asfalt. Istället försöker man kyla luften med fläktar, ofta 2-3 stycken, som riktas mot varje enskild box där det står en häst. Det i sig gör att hästarna står i drag flera timmar per dygn och dammet i boxarna och från stallgolvet yr runt och samlas i stora dammnät på väggar och tak. Man behöver inte vara hjärnkirurg för att förstå att det ger en väldigt dålig miljö för hästarna, som dessutom förväntas prestera maximalt. Det här problemet med luften är inte isolerat till Charles Town, utan samma fenomen syntes i nästan vartenda stall jag besökte under min resa. Tråkigt, men sant. Än värre, får man väl säga, är att fukten och den klibbiga hettan inte blev särskilt mycket bättre av fläktarna, så hästarna stod fortfarande i väldigt varma boxar och svettades.

Jag bevittnade tyvärr en väldig nonchalans mot hygien i stallarna, där man till exempel rökte inne och fimpade på stallgolvet, som ju var jord. Eftersom jord inte går att sopa så låg det också väldigt mycket dammigt hö- och halmspill överallt, samt annat skräp som inte hör hemma på golvet. Östkusten är ju tyvärr känd för sin stora mängd kackerlackor och, ja, du gissade rätt - såna små gynnare kröp omkring både i stallen och på utomhusläktaren!

Ett jätteproblem på östkusten är att många löphästar får blödningar i lungorna och blir så kallade "bleeders". De behandlas regelbundet med ett medel som heter Lasix, som gör det lättare för dem att andas och läker blödningarna. Det ges som en gas som inandas i en stor mask som fästs på hästens nos. Varje behandling tar några timmar och kostar förstås en slant och som jag förstod det så var det inte alla hästägare som ville betala för sån behandling av sina lungblödare. Alla hästar som stått under behandling med Lasix får beteckningen (L) efter sitt namn i programmen, så att spelarna kan se att hästen kanske inte kan prestera på topp på grund av sina luftvägsproblem. Tråkigt nog var det få hästar som startade på Charles Town under mitt besök som inte hade behandlats för lungblödning.

Min spontana tanke är ju att om man börjar med att fixa schyssta stallmiljöer för hästarna så kanske merparten av lungblödningsproblemen avtar, men som vanligt är det ju pengarna som styr! Tyvärr avlas ju problemen vidare genom att en stor andel av avelsdjuren är lungblödare och även om det inte är 100 % ärftligt så kan absolut känsligheten nedärvas till avkommorna. Så det är inget lokalt problem, utan påverkar hela sporten genom aveln.

En väldigt stor skillnad mot svenska galoppbanor är att man i USA, eller i alla fall på Charles Town, inte får rida om man inte har licens. Alltså, licens för att träningsrida! Jag frågade (naturligtvis!) om jag fick rida någon häst på banan, men det var absolut inte tillåtet. Då måste jag först rida upp för en kontrollant och visa att jag kan rida så att jag kan ansöka om en träningslicens. Så det fick vara.

CharlesTown1.jpg

Oavsett skillnaderna och den bristande hygienen så är inte Charles Town en dålig bana, den skulle bara behöva snyggas till litegrann och få nya stallar. Förhoppningsvis kommer casinot att göra det möjligt i framtiden! Läs mer om Charles Town Races & Slots på www.ctownraces.com.

Bilderna är tagna med en gammal, gammal systemkamera och filmen visade sig ha åsikter om det starka ljuset, därav att bilderna ser lite brunaktiga och suddiga ut. Ha överseende!

Sajtvärd för Medeltiden iFokus

Medarbetare på Galopp iFokus

www.stuteriprecious.se

Anmäl
2009-12-13 17:39 #1 av: Hermelina

Jätte intressant artikel och superkul att få "se" en bana ur en privatpersons perspektiv! Bra där med likheter och skillnader. Tråkigt att läsa att det är så dålig hygien.. :/ Och det där med lungblödare lät inte kul, men det var intressant för jag har inte hört så mycket om det förut! Konstigt med jordgolv.. Så dom sopar aldrig?! Allt hö och smuts och annat då? Marknivån måste ju höjas betydligt om man aldrig sopar?

Jag läste hela artikeln, vilket är ett bra betyg från min sida då jag oftast max läser halva artiklar ^^

Anmäl
2009-12-13 17:47 #2 av: Ahnna

#1 Haha, bra att du läste hela! Cool

De krattar golvet emellanåt och skyfflar bort t.ex. hästskit m.m. Men i de stallen som jag besökte så gjorde man inte det tillräckligt ofta eller tillräckligt noggrant. Väldigt tråkigt!

Sajtvärd för Medeltiden iFokus

Medarbetare på Galopp iFokus

www.stuteriprecious.se

Anmäl
2009-12-14 10:26 #3 av: Linnea

Jättebra artikel, väldigt intressant. Märkligt detta med lungblödarna, varför inte göra något åt orsaken ist? Det borde ju bli mycket billigare i längden! Plus att hästarna mår bättre men jag har ju alltid haft en känsla av att i USA så bryr man sig överlag inte så mycket om djur som vi gör här. De är bara till för att vinna liksom.

Skynda långsamt så går det fortare
Sajtvärd på
Fälttävlan

Anmäl
2009-12-14 10:38 #4 av: Ahnna

#3 Det stämmer inte på alla, men tyvärr så är det nog en större andel människor i galoppen i USA som bara tänker på pengar. Galoppen är ju så mycket större där än här... Ta bara det faktum att en jockey utan vidare ansträngning (förutom ansträningen att rida) kan tjäna 20 000 dollar i veckan, vilket är en fantasisumma för skandinaver.

Sajtvärd för Medeltiden iFokus

Medarbetare på Galopp iFokus

www.stuteriprecious.se

Anmäl
2009-12-14 10:45 #5 av: Linnea

#4 Du det är rätt mycket pengar, verkar vara lönsamt att vara jockey där. Nej det stämmer säkert inte på alla men överlag så verkar det som att de inte alls har samma syn på djur som vi.

Skynda långsamt så går det fortare
Sajtvärd på
Fälttävlan

Anmäl
2009-12-14 10:56 #6 av: Ahnna

#5 Jodu! När jag var där så var det 200 000:- i veckan! (En MILJON i månaden!!!) Men visst, det är ett riskfyllt jobb och en dag kanske man behöver de där pengarna, eftersom sjukvård i USA inte är särskilt billigt. Det är också ett yrke där man kan skada sig svårt och inte kunna rida på några månader, och då skadar det ju inte att ha en del pengar liggandes... (Men ändå, EN MILJON!!!)

 

Framförallt har de ju en helt annan syn på medicinering i USA och tar inte lika allvarligt på det. Antibiotika ges ju till var och varannan häst utan egentlig orsak, utan en tanke på att vissa bakterier och annat kan bli resistenta. Mentaliteten i USA är mer "jaha, hästen är sjuk, då medicinerar vi" istället för att ta reda på varför hästen är sjuk och göra nåt åt det.

Sajtvärd för Medeltiden iFokus

Medarbetare på Galopp iFokus

www.stuteriprecious.se

Anmäl
2009-12-14 17:44 #7 av: Hermelina

#6 Ni säger att det är välbetalda jobb, men är det inte att konkurransen är mycket hårdare?

:)

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.